Lugnt och metodiskt beskriver hon sin tid i fångenskap med både fysisk och psysisk misshandel och svält.
Boken framkallar inga kalla kårar och man tycker inte synd om Natascha och det är hon nog inte heller ute efter.
Man får möta en ung flicka som dag för dag blir starkare och starkare - mot alla odds.
Hon har ett hjärta av guld och försöker med hela sitt väsen att förstå den psysiskt skadade mannen som håller henne fången.
Inte heller väcker hon mitt hat mot Priklopil, och inte heller det är hon ute efter.
Hon vill bara berätta sin historia - och det gör hon VÄLDIGT bra.
Jag ångrar inte en sekund att jag köpte den och jag kommer läsa den igen - gör det du också.
Men läs med ÖPPET sinne.
Där ser man. Har oxå fattat det som, på de intervjuer man sett, att hon inte hatar så att säga. Kan nog vara intressant läsning. Får försöka ta tag i det.
SvaraRadera